"oviljan att prata strunt - den nyss bortgångne författaren willy kyrklund förnyade och radikaliserade på sitt eget vis den svenska litteraturen - han var inte bara en av vårt lands allra skarpaste stilister - i hans formuleringskonst låg också en moral -
willy kyrklund rullade in sin debutnovellsamling 'ångvälten' i den svenska litteraturen 1948 - i en tid då existentiella frågor stöttes mot politiska och varje författare med självaktning kom med en programförklaring - eller åtminstone med polemik mot någon annans - kyrklund hade starka åsikter men manifest tillhörde inte hans favoriserade uttrycksformer - en offentlig proklamation hade dessutom gått stick i stäv mot hans grundhållning - det han sökte kavla ner var den högstämda pretentionen och den uppblåsta andligheten - men det var inte för att bereda plats för ett eget program - inte ens för en uttalad skepticism - även om han bekände sig till förnuftet och gärna stack nålar i skönandligheten - det han såg till att ge en plats i svensk litteratur var den märkliga kombinationen surrealism och sanningssträvan - förnuftstro och känslighet - filosofi och ironi -
- han var nu inte helt ensam på fältet och det går att spåra influenser - man kan - som per wästberg gjort - måla upp en svensk tradition utifrån hjalmar söderbergs poetiskt färgade rationalism och sedan spåra en linje över pär lagerkvists 'onda sagor' och vidare genom pessimismens 40-tal till lars gyllensten och willy kyrklund - alternativt kan man sätta in honom i den finlandssvenska tradition där surrealismen fått fäste - exempelvis i ralf parlands novellistik - och därifrån dra strecket ända tillbaka till gogols giftighet - eller så kan man söka sig söderöver - till den franska surrealismen och dra linjen vidare till jorge luis borges -
- själv hade han fnyst ut ett rökmoln mot den som sökte gruppera honom på det viset - han bekände sig inte till någon skolbildning och ställde sig inte på någon barrikad - han såg snarare som sin uppgift att beskjuta dem som tagit sig upp därpå - men han undvek att göra porträtten så tydliga att något knappnålshuvud skulle känna igen sig - det är allmänmänskliga svagheter han lyfter fram - och han gör det med en internationell utblick som drar österut snarare än västerut - som i 'mästaren ma' från 1953 och reseskildringen 'till tabbas' 1959 - tar han sig söderöver är det i huvudsak till epoker som överlevt i form av ruiner och fragment lika mycket som i fullständiga hus och texter - kanske blir det allra tydligast i den för kyrklund ovanligt sammanhållna romanen 'elpenor' - utgiven 1986 - där odysseus resor skildras av en av rorsmännen - vilket givetvis fungerar som ett sätt att underminera historieskrivarens maktperspektiv -
- om man kan finna något samlat budskap är det väl snarast det att man inte bör lita på något budskap - i alla fall inte utan att ha rensat det på språklig grannlåt - eller 'vispgrädde' - som utgör ersättningsordet för floskler i herr tvåmans bordstal i novellen 'bröllopet' - i den tidiga romanen 'mästaren ma' möter vi en person vars yttranden bär den avklarnade kavliteten hos de livsvisdomar som brukar protioneras ut från öst - men de relativiseras av följeslagerskan yao - som visserligen beundrar sin mästare men som ser hans vardagliga sidor och därmed obönhörligt tar ner honom på jorden - mästaren visar sig vara lika lättlurad som sina medmänniskor - som ständigt spiller andras eller eget blod - ofta utifrån bristfälliga kunskaper eller dåligt synade perspektiv - då mästaren avslutningsvis blir trängd beslutar han sig för att låta sig avfyras mot månen - sittande i en stol på en pyramid av fyrverkeripjäser - han avråds av en astronom - med motiveringen att man ju ingenting vet om månens natur - måhända blir den förtörnad och hoppar undan just som han kommer farande - så att han missar och faller ned och slår ihjäl sig' - men mästaren har bestämt sig - och så många andra möjligheter står vid det här laget inte till buds - det får bära eller brista -
- i en intervju i tidskriften 90tal uttryckte kyrklund sin skepticism med all önskvärd tydlighet - 'jag har hela mitt liv haft en hemsk motvilja mot att kasta mig ut i obegripligheter och pretendera på att det skulla innebära något märkligt... även om det som är värdefullt kan vara svåråtkomligt - innebär det ju ingalunda att det som är svåråtkomligt är värdefullt - det kan på ett sätt framstå som paradoxalt - willy kyrklund bemödade sig ju långtifrån alltid att göra det lätt för sin läsare - det var inte bara en humanistisk bildning han fördjupade sig i - hans intressen för filosofi och matematik - liksom samtidens vetenskap - har avsatt spår i hans texter - och den oförberedde bokköparen kan plötslig utsättas för en flera sidor långt avsnitt som mest består av kalkyler - i ett kapitel i tankeboken 'den rätta känslan' staplar kyrklund siffror över varandra - och insprängt däremellan finns reflexioner som inte så mycket förklarar siffrorna som deras funktion - 'på denna sida om varje hjälpmedel - varje teknik - varje kalkyl - är ständigt vi' - hela bokens slutsats lyder - med typiskt kyrklundsk ironi 'den rätta känslan är mycket präktig'
- kyrklund sa sig inte vilja plåga läsaren - det kunde möjligen en rapporterande journalist från krigsfronten göra - däremot ville han stimulera till eget reflekterande och det gör man inte bäst på upptrampade stigar - det är i osäkerheten man tvingas förlita sig på sitt förnuft - några gånger strävade han dock efter ett tydligt tilltal - det drabbade särskilt kristendomen - som kyrklund torpederade med en envetenhet som för tankarna till en annan uppsalabo - ingemar hedenius - i 'till tabas' jämförs jesus med den kinesiska matematikern mo ti - som framförde en egen variant av det dubbla kärleksbudet - men eftersom mo ti 'inte hade fräckheten att påstå sig vara den allsmäktiges särskilt befullmäktigade ambassadör' gick han tämligen obemärkt i döden - enligt kyrklund kan han dock vila i ro - 'det är bättre att ha skrivit en avhandling och bli glömd än att med floder av blod i sina fotspår komma upp i uppslagsboken på j' -
- ilskan mot kristendomens anspråk avtog inte med åren - i tankeboken 'om godheten' - 1988- uppträder cirkusartisten josua - som gör en effektfull entré genom att komma gående på vattnet - efter att ha sågat itu sin assistent magdalena och genast därpå ha helbrägdat henne utfodrar han den fem hundra personer stora publiken med en fishburger som mångfaldigas i en shoppingbag - samt med kranvatten som i gommen omvandlas till bordeaux blanc - då stämningen är på topp försöker han intala åhörarna att han är guds son och att alla som tror på honom ska få ett evigt liv - erbjudandet uppskattas inte av alla - en - som bär likheter med kyrklund - invänder att han 'har svårt att tro på någon som gör trollkonster och menar att villkoret för saligblivandet är omoraliskt - josua blir harmsen och frågar vem som bestämmer moralen - 'du eller jag?' - men strax därpå förs han bort av poliser eftersom alkometern visat att det utspisade vinet varit alltför alkoholstarkt -
- kyrklunds hållning kan direkt avläsas i hans stil - kyrklund är inte bara en av de bästa stilister sverige haft - i hans formuleringskonst ligger också en moral - skärpa - allvar - ovilja att prata strunt - det ska inte tolkas som frånvaro av känsla - kyrklund är inte en fabrikör av eleganta cynismer - auktoritära system som byggs under med vapenmakt eller helvetsstraff inger honom ursinne - men han har också en poetisk sida - i den vackra romanen 'solange' 1951 - finns en väg till ett helt annat författarskap - en väg som hos kyrklund blev en återvändsgränd - i denna resonerande berättelse öppnar sig en känslighet som är trogen sin tid - man anar lars ahlins och tage aurells närhet - men också ekot av hjalmar söderbergs 'martin bircks ungdom' - då solange flytt det vardagliga och på vägen förvandlats till en tuva starrgräs som den realistiskt lagde hugo till slut råkar trampa på sätter kyrklund punkt med ett för upphovsmannen typiskt beklagande - 'denna redogörelse har handlat om... två personer i tryggade omständigheter - som därtill har pretentionen att inte vara lyckliga - många anser att ett sådant motiv saknar allt intresse i vår tid - måhända är det så'
- kanske var kyrklund för självkritisk för att fortsätta här - men de stigar vid sidan om han trampade upp lär garantera honom en plats också då samhället genomgått så stora förändringar att de flesta av hans samtida kollegors berättelser kommer att framstå som arkivdokument" /thomas anderberg - dn - essä - den 4 juli 2009.
"oviljan att prata strunt - den nyss bortgångne författaren willy kyrklund förnyade och radikaliserade på sitt eget vis den svenska litteraturen - han var inte bara en av vårt lands allra skarpaste stilister - i hans formuleringskonst låg också en moral -
SvaraRaderawilly kyrklund rullade in sin debutnovellsamling 'ångvälten' i den svenska litteraturen 1948 - i en tid då existentiella frågor stöttes mot politiska och varje författare med självaktning kom med en programförklaring - eller åtminstone med polemik mot någon annans - kyrklund hade starka åsikter men manifest tillhörde inte hans favoriserade uttrycksformer - en offentlig proklamation hade dessutom gått stick i stäv mot hans grundhållning - det han sökte kavla ner var den högstämda pretentionen och den uppblåsta andligheten - men det var inte för att bereda plats för ett eget program - inte ens för en uttalad skepticism - även om han bekände sig till förnuftet och gärna stack nålar i skönandligheten - det han såg till att ge en plats i svensk litteratur var den märkliga kombinationen surrealism och sanningssträvan - förnuftstro och känslighet - filosofi och ironi -
SvaraRadera- han var nu inte helt ensam på fältet och det går att spåra influenser - man kan - som per wästberg gjort - måla upp en svensk tradition utifrån hjalmar söderbergs poetiskt färgade rationalism och sedan spåra en linje över pär lagerkvists 'onda sagor' och vidare genom pessimismens 40-tal till lars gyllensten och willy kyrklund - alternativt kan man sätta in honom i den finlandssvenska tradition där surrealismen fått fäste - exempelvis i ralf parlands novellistik - och därifrån dra strecket ända tillbaka till gogols giftighet - eller så kan man söka sig söderöver - till den franska surrealismen och dra linjen vidare till jorge luis borges -
SvaraRadera- själv hade han fnyst ut ett rökmoln mot den som sökte gruppera honom på det viset - han bekände sig inte till någon skolbildning och ställde sig inte på någon barrikad - han såg snarare som sin uppgift att beskjuta dem som tagit sig upp därpå - men han undvek att göra porträtten så tydliga att något knappnålshuvud skulle känna igen sig - det är allmänmänskliga svagheter han lyfter fram - och han gör det med en internationell utblick som drar österut snarare än västerut - som i 'mästaren ma' från 1953 och reseskildringen 'till tabbas' 1959 - tar han sig söderöver är det i huvudsak till epoker som överlevt i form av ruiner och fragment lika mycket som i fullständiga hus och texter - kanske blir det allra tydligast i den för kyrklund ovanligt sammanhållna romanen 'elpenor' - utgiven 1986 - där odysseus resor skildras av en av rorsmännen - vilket givetvis fungerar som ett sätt att underminera historieskrivarens maktperspektiv -
SvaraRadera- om man kan finna något samlat budskap är det väl snarast det att man inte bör lita på något budskap - i alla fall inte utan att ha rensat det på språklig grannlåt - eller 'vispgrädde' - som utgör ersättningsordet för floskler i herr tvåmans bordstal i novellen 'bröllopet' - i den tidiga romanen 'mästaren ma' möter vi en person vars yttranden bär den avklarnade kavliteten hos de livsvisdomar som brukar protioneras ut från öst - men de relativiseras av följeslagerskan yao - som visserligen beundrar sin mästare men som ser hans vardagliga sidor och därmed obönhörligt tar ner honom på jorden - mästaren visar sig vara lika lättlurad som sina medmänniskor - som ständigt spiller andras eller eget blod - ofta utifrån bristfälliga kunskaper eller dåligt synade perspektiv - då mästaren avslutningsvis blir trängd beslutar han sig för att låta sig avfyras mot månen - sittande i en stol på en pyramid av fyrverkeripjäser - han avråds av en astronom - med motiveringen att man ju ingenting vet om månens natur - måhända blir den förtörnad och hoppar undan just som han kommer farande - så att han missar och faller ned och slår ihjäl sig' - men mästaren har bestämt sig - och så många andra möjligheter står vid det här laget inte till buds - det får bära eller brista -
SvaraRadera- i en intervju i tidskriften 90tal uttryckte kyrklund sin skepticism med all önskvärd tydlighet - 'jag har hela mitt liv haft en hemsk motvilja mot att kasta mig ut i obegripligheter och pretendera på att det skulla innebära något märkligt... även om det som är värdefullt kan vara svåråtkomligt - innebär det ju ingalunda att det som är svåråtkomligt är värdefullt - det kan på ett sätt framstå som paradoxalt - willy kyrklund bemödade sig ju långtifrån alltid att göra det lätt för sin läsare - det var inte bara en humanistisk bildning han fördjupade sig i - hans intressen för filosofi och matematik - liksom samtidens vetenskap - har avsatt spår i hans texter - och den oförberedde bokköparen kan plötslig utsättas för en flera sidor långt avsnitt som mest består av kalkyler - i ett kapitel i tankeboken 'den rätta känslan' staplar kyrklund siffror över varandra - och insprängt däremellan finns reflexioner som inte så mycket förklarar siffrorna som deras funktion - 'på denna sida om varje hjälpmedel - varje teknik - varje kalkyl - är ständigt vi' - hela bokens slutsats lyder - med typiskt kyrklundsk ironi 'den rätta känslan är mycket präktig'
SvaraRadera- kyrklund sa sig inte vilja plåga läsaren - det kunde möjligen en rapporterande journalist från krigsfronten göra - däremot ville han stimulera till eget reflekterande och det gör man inte bäst på upptrampade stigar - det är i osäkerheten man tvingas förlita sig på sitt förnuft - några gånger strävade han dock efter ett tydligt tilltal - det drabbade särskilt kristendomen - som kyrklund torpederade med en envetenhet som för tankarna till en annan uppsalabo - ingemar hedenius - i 'till tabas' jämförs jesus med den kinesiska matematikern mo ti - som framförde en egen variant av det dubbla kärleksbudet - men eftersom mo ti 'inte hade fräckheten att påstå sig vara den allsmäktiges särskilt befullmäktigade ambassadör' gick han tämligen obemärkt i döden - enligt kyrklund kan han dock vila i ro - 'det är bättre att ha skrivit en avhandling och bli glömd än att med floder av blod i sina fotspår komma upp i uppslagsboken på j' -
SvaraRadera- ilskan mot kristendomens anspråk avtog inte med åren - i tankeboken 'om godheten' - 1988- uppträder cirkusartisten josua - som gör en effektfull entré genom att komma gående på vattnet - efter att ha sågat itu sin assistent magdalena och genast därpå ha helbrägdat henne utfodrar han den fem hundra personer stora publiken med en fishburger som mångfaldigas i en shoppingbag - samt med kranvatten som i gommen omvandlas till bordeaux blanc - då stämningen är på topp försöker han intala åhörarna att han är guds son och att alla som tror på honom ska få ett evigt liv - erbjudandet uppskattas inte av alla - en - som bär likheter med kyrklund - invänder att han 'har svårt att tro på någon som gör trollkonster och menar att villkoret för saligblivandet är omoraliskt - josua blir harmsen och frågar vem som bestämmer moralen - 'du eller jag?' - men strax därpå förs han bort av poliser eftersom alkometern visat att det utspisade vinet varit alltför alkoholstarkt -
SvaraRadera- kyrklunds hållning kan direkt avläsas i hans stil - kyrklund är inte bara en av de bästa stilister sverige haft - i hans formuleringskonst ligger också en moral - skärpa - allvar - ovilja att prata strunt - det ska inte tolkas som frånvaro av känsla - kyrklund är inte en fabrikör av eleganta cynismer - auktoritära system som byggs under med vapenmakt eller helvetsstraff inger honom ursinne - men han har också en poetisk sida - i den vackra romanen 'solange' 1951 - finns en väg till ett helt annat författarskap - en väg som hos kyrklund blev en återvändsgränd - i denna resonerande berättelse öppnar sig en känslighet som är trogen sin tid - man anar lars ahlins och tage aurells närhet - men också ekot av hjalmar söderbergs 'martin bircks ungdom' - då solange flytt det vardagliga och på vägen förvandlats till en tuva starrgräs som den realistiskt lagde hugo till slut råkar trampa på sätter kyrklund punkt med ett för upphovsmannen typiskt beklagande - 'denna redogörelse har handlat om... två personer i tryggade omständigheter - som därtill har pretentionen att inte vara lyckliga - många anser att ett sådant motiv saknar allt intresse i vår tid - måhända är det så'
SvaraRadera- kanske var kyrklund för självkritisk för att fortsätta här - men de stigar vid sidan om han trampade upp lär garantera honom en plats också då samhället genomgått så stora förändringar att de flesta av hans samtida kollegors berättelser kommer att framstå som arkivdokument" /thomas anderberg - dn - essä - den 4 juli 2009.
SvaraRadera